Kaffe och munkar

Igår var det tvättstugedags igen. Det hade kommit dit en ny stor (tvättmaskin). Bra! Men tyvärr saknas det två torktumlare, så när man tvättat i dessa maskiner får man bära hem tvätten blöt! Inte så kul! Nåväl. I tvättstugan denna gång satt två kvinnor förutom jag själv. De kände inte varandra vad det verkade. Men eftersom våran tvättstuga nu är som den är, var isen strax bruten och samtalet i full gång. Efter en liten stund gick den ena kvinnan till Filmkedjan och köpte kaffe och munkar och förgyllde på så sätt våran pratstund. Den andra kvinnan berättade att hon jobbat tjugo år inom kommunen - städat dagis. Nu skulle de omorganisera - arbetet ska utföras i privat regi! Kvinnan stod inte i tur att gå, för i första omgången skulle "bara" några få sluta, de senaste anställda. MEN - vad vet man, menade hon på, och berättade att hon kände sig orolig! Vart skulle hon få jobb då? Efter så många år? Sedan berättade hon om sin son, som skulle bli jurist! Han hade haft bra betyg och hon var så glad att han gick på en kommunal skola, för det känns så mycket tryggare, än sådant som drivs i privat regi. De tänker bara på sin vinst. Jag höll med, för så är det ju. 

Ner på knä!

I fredags var det långfredag. Det märktes! Aldrig har väl ett tvättpass tagit mig så lång tid. Och detta trots att tvättstugan var i det närmaste tom, sånär som på en annan tvättgäst. En av anledningarna var att centrifugen var borta! På platsen där den brukade stå, står nu endast en uttjänt sopkorg. Vad ska vi med den till? Det märks verkligen att Akelius är på snål-humör: Förutom nämnda "lösning" har man  istället för att fixa det blockerade avloppet till tvätthon, ställt dit en hink? Så genialiskt enkelt - att vi inte kom på det förut! Tänk vad många meter avloppsrör man kunde spara, om man gjorde så på fler ställen? Nu ska vi inte vara elaka, men Akelius gör verkligen allt vad de kan för att få oss på knä - om ni kollar in bilderna härintill så ser ni förutom bevisen på dessa genialiska lösningar, att Akelius i sin dumsnålhet inte ens tycker vi är värda ett skaft till skrapan ...